Och jag som trodde att jag tyckte om färger
















pic: http://www.theselby.com/6_17_10_GeraldDeCock/

Tar en paus från Grekland-bilderna och visar er den mest inspirerande hem jag någonsin har sett. Och jag som trodde att jag tyckte om färger! Tänk om det såg ut sådär hemma hos en. Jag får lyckorusningar då jag ser dessa bilder. Blir sugen på att ta fram all slags pyssel; olika papper, olika färger och kladda ner allt i massa vackra färger och sedan sätt upp allt på väggarna. Jag blir som ett litet barn. Varför har man inte tänkt på att ha det sådär hemma hos sig förut?


"Don't you wanna fly?"



























































































Dessa var de sista bilderna från Paros. Alla dessa bilder jag har visat nu de senaste inläggen har utspelat sig under fem dagar. Sanningen är den att jag fortfarande har i mig de känslorna och den solvärmen jag fick där nere. Bilderna blir som stimulerande mot den skolångesten och vardagen som ibland kan ses vara alldeles för långtråkig. Jag mår bra av bilderna helt enkelt. Även fast jag saknar dem. Landet och människorna.

Ikväll satt jag och en vän timma efter timma på café Göteborg och fikade samt pratade. Vi pratade om de mesta. Om det som står en nära och det som är meningslöst. Och allt där emellan. Det var länge sedan jag pratade så mycket och det behövdes! Det var en otroligt fin kväll ikväll. Och åh. Så mysigt det var.


Antonias Paros-pictures




























































Paros at evening light





































































Nu vaknar ön till liv. Ljusslingorna har tänds, affärerna har öppnat och de grekiska ungdomarna har sprit ut sig över hela staden. Tavernorna är fulla av glada människor och var man än går finns det något nytt att upptäcka, något nytt att tycka om. Ljudet av havet som nu är kolsvart fyller hela ens själ då man går vid hamnen. Ljuslyktorna tänder upp mörkret och utanför barerna hör man dunkande musik. Kvinnan med den stora talangen har tagit sin plats och ställt upp staffliet tagit fram penslarna och skissböckerna för att börja måla av människor, jag går förbi, ler och beundrar henne. Hippiekillarna har även de tagit deras plats och med gitarr och magiska röster skapar de stämning. De solbrända och mörkögda grekiska unga männen finns lite överallt, de stjäl ens hjärta och jag bara smälter. Smälter gör jag också av den ofattbart goda traditionella desserten som får mina smaklökar att uppleva något utöver det vanliga.

 

Ön har vaknat till liv.

 

Med glittrande ögon, noggrant uppsatt frisyr och fladdrade klänningar besöker vi utebarerna och tar en drink som oftast smakar jordgubbe. Vi pratar och skrattar och när klockan är tillräckligt sen (eller tillräckligt tidig) går vi till innebarerna och dansar till grekisk musik som alla kan texterna utantill förutom jag som inte känner igen en enda. Men musiken är dansvänlig och det är även jag. Men ibland så kan det också hända att man blir trött på all uteliv och bestämmer sig för att köpa chips och sätta sig på vår fina utebalkong och skratta hela natten.

Helt underbart har man hur man än gör. För ön är förtrollad, och magin smittar av sig och tränger sig djupt inne i ens hjärta.


Flowers on the walls, freshly caught octopus hanging on the rope and a donkey






































































































Det allra bästa med resan till Paros var att känna att man var helt ledig, att man helt enkelt var på semester. Faktum att vi kunde göra vad vi ville när vi ville och hur vi ville. Vi vände på dygnet helt och hållet och reste runt hela ön. En dag bestämde vi oss för att göra upptäcktsfärd till lilla ön bredvid Paros, så efter två bussturer och en båttur så kom vi fram till Antiparos. Den ön var full av blommor hängandes lite överallt. Något som också hängde var bläckfisk.                     

Vi gick till den närmaste stranden som hade-som alla andra stränder alldeles turkost, kristallklart vatten och ljus sandstrand. Det satt två svenska familjer bredvid oss. En på varje sida. Jag kände mig grekisk och simmade fram till dem när de var i havet och började helt plötsligt prata svenska med dem. De såg lite chokade ut. Det var kul. Sedan, när vi skulle börja gå tillbaka till båten för att åka ”hem” till Paros så gick vi förbi en åsna. Och jag blev så glad att jag nästan började hoppa. Så söt den var.


Paros at daylight










































Magin finns i luften.               

 

Hur man än vrider och vänder på det så går det inte att undvika. Magin finns i varje vrå, varje hörn, varje vinkel på dessa vita hus med blåa träfönster. Kristallblåa vattnet reflekterar medelhavssolen och jag bara njuter. Vinden susar och mina korkskruvar får ett eget liv. Jag går bland de trånga gångstigarna, likt en labyrint som man med tusen olika sätt att komma fram dit man vill komma. Mitt leende är oavbrutet fastklistrad på mitt ansikte och jag tillåter inte mig själv att missa ett enda blå klocktorn. Jag upptäcker alltid någon ny detalj som jag tycker om och med alla mina sinnen försöker hålla kvar känslan denna ö ger mig.

 

Jag tänker att detta inte kan vara sant, det måste vara en dröm eller en film, men sedan säger jag till mig själv att det faktiskt är bättre än så.

 

 


Tillbaka till norrländsk mark



Jag har kommit tillbaka till svensk mark nu. Till norrländsk mark. Jag ska andas lite först och sedan vill jag visa er hur bra jag har haft det. Jag är så tacksam. Min kamera följde ofta med mig och det resulterade till tusentals bilder, jag funderar när jag ska ha tid och ork att gå igenom alla och redigera, för det tar verkligen sin tid. Men det är på gång.

Dessa bilder var de allra första jag tog. Jag kom fram till Athen där min vän väntade på mig och vi åkte tunnelbana till lägenheten vi skulle sova under natten. Det kändes overkligt att vara där och jag kunde inte sluta le. När vi väl kom fram till lägenheten möttes jag av två till vänner, därav min bästa vän och vi kramades och hoppade och var precis så glada man ska vara då man äntligen träffas igen efter ett år. Vi satt ute på balkongen till sent på natten och pratade om hur vi skulle ha det i ön Paros som vi skulle åka till dagen efter. Utsikten från balkongen syns på bilden. Jag hade inga förväntningar och ingen aning om hur vi skulle spendera våra dagar men något vad jag var taggad och glad!


RSS 2.0